Checkar ut, från planet

Folk runt omkring mig ska just sova. Men inte skulle jag väl kunna sova redan. Enligt min klocka är det endast 20.17, alltså inte ens i närheten av läggdags. Jag sitter på flyget tillbaka till Köpenhamn, där detta äventyr en dag också började. Den 10e augusti vinkade jag och Sara av hennes mamma och satte oss på flyget mot San Francisco, då ovetande om vad vi egentligen gav oss in på. De första veckornas resande vet ni redan näst intill minsta detalj av hur den var. Har nog aldrig tagit så många kort som då, ca 4000-5000 på tre veckor, så därifrån finns det gott om fina minnen. Det allra konstigaste när man tittar tillbaka på dessa ca fem månader är hur liten del denna första resa var jämfört med hela resan i sig. Nu har vi som sagt avslutat denna resa i NY, alltså har jag varit i NY två ggr på mindre än ett halvår. Undra om det någonsin kommer ske igen. Ska jag va helt ärlig tog NY knäcken på mig denna gång. Har shoppat ganska mycket, och framför allt hängt i de mest turist-täta områdena av någon konstig anledning. Detta har fått mig att utveckla ett smått hat mot mänskligheten generellt, så inte förens jag ligger hemma i soffan på Spireavägen 6 kommer jag avsluta dessa hat, eller snarare allergier. Just nu är jag tex lite allergisk mot människan som sitter till höger om mig (till vänster sitter Sara), denna människa verkar inte hitta rätt sovställning över huvud taget, vilket innebär att han vänder och vrider på sig som en femåring och då och då råkar stöta till mig, eller rättare sagt nudda mig. Sånna där smånuddningar kan vara bland det värsta jag vet, och bidrar allt för mycket till min icke existerande beauty sleep. Detta får mig att tänka på det citat som dottern i familjen vi bodde hos här i NY sa en gång: “I can’t stand people”, enkelt, ärligt och faktiskt något som jag VET att alla känner ibland, jag är just nu smittad. However…

Det var bara fyra dagar sedan jag, efter många om och men, kom fram till NY. Redan då kände jag mig något vilsen. Hade jag ens varit i Halifax? Jag visste såklart att dessa förvirrade tankar skulle komma, jag hade ju lämnat mitt liv och vänner i Halifax som jag haft i fyra hela månader, och helt plötsligt återgått till exakt samma ställe som jag var på precis före den tiden började. Jag kunde ju nästan drömt det. Fast sen slog det mig, alla dessa fantastiska människor, de jag nu saknar, de hade jag aldrig bara kunnat träffat i en dröm, de är hundra procent verkliga och jag älskar att jag nu känner dem alla. Halifax var en jävligt jobbig tid många gånger, mest på grund av mycket plugg, men sen var Halifax också en jävligt bra plats många gånger. Jag kan inte säga att jag ångrar ett enda dugg av mitt val av utlandstermin etc, för i slutändan så är allt kul jag haft det enda jag kommer ihåg. Jag har redan glömt allt plugg och mitt miserabla rum på YMCA. I stället tänker jag tillbaka på alla fantastiska frukostar “The Breakfast Club” haft, alla förfesten då vi sjungit till Bohemian Rhapsody och många andra nostalgiska låtar, de delar av alla café-vistelser som inte innehåller plugg (vilket är många), småutflykter vi gjort, Toronto-resan etcetc.

Just nu sitter jag och lyssnar på ett flertal spellistor på Spotify som blev till under Halifax-vistelsen, varenda låt är nostalgisk redan. Miley Cyrus nya skiva, Beyonces både nya och gamla skivor, Same girl med Ush och Kell’s, Royals (som jag säkert lyssnat på i genomsnitt i alla fall 5 ggr om dagen), Pentatonix som bara är megacoola, och ja, listan kan göras lång! Hur som helst så innebär varenda låt något positivt för mig. Jag har insett en sak under dessa senaste veckor. Då jag kommer ihåg att jag innan jag kom till Halifax sa till mig själv att allt här är bara temporärt, människor du träffar här kommer du inte kunna “ta med dig hem” och bevara som vänner. Rädd för att känna lite för mycket känslor, alltså sorg i samband med farväl, så antar jag att detta var det enklaste sättet. Men alla som rest tidigare vet att detta är oj så fel, och oj så fel jag hade. För det första så är fyra månader en lång tid, för lång tid för att du ska kunna skaffa vänner utan några starkare band. Fyra månader för mig tycks vara just den tid då precis hinner utveckla såpass bra vänskap att du faktiskt “love” dessa personer. Med love menar jag älska, men som svensk är älska inget ord jag spottar ut hur som helst, love betyder i princip samma, men är bara lättare att säga. De personer jag kom närmst “lovea” jag, och jag tror mig faktiskt vilja påstå att de i princip “lovea” mig också, för de brydde sig verkligen om mig. Och det jag vill komma till är att dessa människor alltid kommer vara mina vänner, kanske tom bland mina närmsta vänner, även om de fysisk inte alltid kommer vara med mig så kommer jag via cyberspace kunna kommunicera med dem, och förhoppningsvis en dag träffa dem igen. Som jag längtar!

Så tillbaka till planet. Jag är ju kanske sämst i världen på att sova på flyg. Just detta är inte det längsta jag flugit. Enligt piloten ska detta “endast” ta 6 timmar och ca 40 minuter, vilket är piece Of cake. Det enda jobbiga är att vi lämnade NY kl 17.30 lokal tid, och vi landar alltså mellan 12 och 1 (fortfarande i NY-tid). Här kommer det jobbiga, tidszoner. När vi landar i Köpenhamn råkar klockan vara mellan 06.00 och 07.00 på morgonen, en helt ny dag börjar liksom. Okej, okej, inte så jäkla jobbigt tänker ni, nej egentligen inte, det är smällar man får ta när man reser och har sig. Det är bara det att just denna dag då vi landar råkar vara julafton, och jag ska överraska min familj genom att bara dyka upp hemma utan att de vet om det. Alla utom Elin tror att jag kommer hem den 27e dec, vilket jag inte alls gör. Jag är superexalterad och tror att genom lite adrenalin och kaffe så ska inte detta bli några problem alls! Till min hjälp har jag min älskade vän Kajsa som så snällt erbjudit sig att hämta mig just denna julaftonsmorgon. Kajsa, jag är skyldig dig lift i resten av ditt liv! Ser väldigt mycket fram emot att se henne också, min käre gamle vän, som jag sett två ggr på ett år då hon hade utbytestermin i våras. Så i jul ska vi hänga, vi förlorade Boråsflickor. Annars i jul vet jag faktiskt inte vad jag ska göra, vilket är ganska skönt. Jag har ju ändå haft mitt liv ganska planerar i ett halvår nu, så att bara ligga på soffan hemma i mamma och pappas hus och kolla på Game Of Thrones, som jag lovat Kristin, ska bli ett riktigt nöje! Jag kommer säkerligen lägga in lite bilder från det sista i NY här efter, men sen gott folk så är jag iver and out. Bloggning är ju inte riktigt min grej egentligen, även om detta varit ganska kul! Men just att skriva om mitt kommande liv kanske inte kommer bli riktigt lika intressant som det är på resande fot. Även om jag om sex månader inte har någon aning om vad jag gör just då, men det är ett annat kapitel, ett kapitel som får skrivas någon annanstans.

Tre timmar in på flygturen just nu, känner att varenda lem precis svullnat till sin dubbla storlek. Fick precis lossa klockan på armen ett snäpp, och skorna vågar jag inte ens ta av, känns som att de håller ihop något degliknande som hänger runt mitt skelett. Det är nog dags att runda av här, fingrarna snuddar helt plötsligt två tangenter i stället för en. Tre timmars beauty sleep till julafton hade varit fint, hej.

Slutet av Halifax till NY

Hej! Som ni kanske förstått är min utlandstermin i Halifax slut. Igår kom jag, efter många om och men, fram till New York, där Sara och Per hämtade upp mig med öppna famnar. Jag var kanske lite av ett vrak efter att jag upplevt förseningar, inställda flyg, många sorgliga farväl etc etc. På det sista flyget, från Boston till NY, kunde jag inte sluta gråta. Det spelade ingen roll vad jag tänkte på, alla människor jag saknade, att jag skulle till NY och träffa sara, att jag snart skulle hem, att det dröjer länge innan jag får se människor jag ungåts med 24/7 med igen osv. Jag grät och grät, och därav en snygg bild nedan, vakna upp med lite svullna ögon, men mycket nöjdare iaf. Vi åt en amerikans frukost, bagel såklart, och sen åkte vi in till “stan”, NY, vid 12 och SHOPPADE till kl 18. Just nu är vi helt slut och ligger på sängen och ska väl snart sova. NY är fantastisk, dock djävulskt mycket turister, ugh. Imån ska vi se julgranen och försöka shoppa lite mindre, då det blir så himla tungt att bära på hela dagen! Har det bra iaf, även om jag saknar alla typer av människor! Här är iaf lite mobilbilder från senaste tiden.The breakfast club, människorna jag spenderade mest tid med, fint!

Allison dricker öl

Annes Peter bjöd oss på kanadensisk festmåltid, här med efterrätten, pumpkin pie, mkt gott!

Ett hus med väldigt mkt julbelysning i Halifax…

Det sista man såg av Dalhousie

Utanför Michelles lägenhet, här har man hängt en del, och sjungt Bohemian Rhapsody

Vi sa hejdå till Michelle, i sin nya outfit

Lite mer julpynt i trädgårdar

Jag sista veckan, kollade netflix och julkalendern

Sen kom massa snö och storm

Sa hejdå till Allison

Anne gjorde rastaflätor igen, kommer aldrig mer ske, kan inte hantera fluffet dagen efter

Sen åkte jag skridskor, om man kan kalla det åkte, med Abby och Mikki

Sen sa jag hejdå till Anne och Peter

Sen lagade jag också vääääldigt god mat, som den butler jag var till Kristin sista veckan, snäll kompis!

Resultatet av våra målade koppar, min och Kristins, väldigt vackra!

Vi åt en sista lyxfrukost innan vi sa hejdå igår, torsdag. Det var gott även om den fick slängas in i munnen innan jag skulle åka. Jag grät inte, men sa väldigt få ord ist, för att inte börja lipa, herregud vad jag hatar att säga hejdå. Sen gick jag också som en liten tickande gråtbomb hela dagen, men det är okej att lipa lite ibland.

Vakna med lite svullna ögon, fast ändå redo för att ta mig an NY

Lite make up på sen drog vi in till le town

Men, kan jag bara få en vanlig kaffe med mjölk tack? No, that’s just not how they do it in Canada…

Jag vill idag förklara för er den frustration och förvirring som råder då jag, eller vi skandinavier generellt ska köpa kaffe här i Kanada.

Oftast innan jag ens kommit fram till disken så ställs fråga ett av personen som jobbar bakom disken. Vi kallar denna P som i person. För att göra allt enkelt är jag “J”.
Fråga nummer ett ställs antingen:
P – “Hi how are you?”

Redan här är jag lost. Sjukt förvirrande fråga då man egentligen inte alls tänkt mingelprata just nu utan är förberedd på att säga vad du vill ha, jag är redo att få mitt kaffe och har varit hela morgonen… Lite förvirrat svarar du:
J – “Im good, and you?”
Hela konversationen är egentligen helt meningslös, för varken jag eller människan bakom disken bryr sig om hur den andre mår. Därför föredrar jag nästa version:
P- “Hi what can I get for you?”
Enkelt svar:
J – “A coffee please”
Eller inte, följdfrågan kommer direkt:
P – “What type, blonde, medium roast, or dark roast?”

Ööööhhmmm… Efter att du dina 10 första gånger frågat vad skillnaden på de olika roasterna är bestämmer du dig som svensk såklart för medium. Medium, inte för starkt och inte för svagt, lagom liksom. A shit va bra, då vet du det tills nästa gång, medium, kom ihåg.

Okej det va ju inte så svårt, så kan jag få mitt medium kaffe nu? Nej, nej, nej, not how it’s done in Canada, istället kommer nästa fråga:
P – “What size would you like?”
Och så länge du aldrig varit på detta café förut så måste du tyvätt här också fråga om hur storlekarna är, för alla skiljer sig. Det ena caféts medium kan va den andras large osv osv. Och låt oss heller inte glömma att Starbucks tom har andra namn för sina storlekar, här gäller inte small, medium eller large, utal tall, grande och venti. Förvirring förvirring. Så efter att du utefter dagens koffeingbehov bestämt storlek på din kaffe, tänker du lite halvstressad, yes I made it.

Men icke, du tar din kaffe och vänder dig om för att hälla i en skvätt mjölk. Detta folk, det är enklare sagt än gjort. På bordet väntar inte bara en kanna mjölk, där väntar minst fem olika kannor mjölk. Soya, mjölk med 0,1%, 1% eller 2% fetthalt (vad är ens skillnaden liksoom), skimmed milk (som jag aldrig förstått mig på), cream (helst i två olika fetthalter den också). Shit, vad motsvarar grön mjölk hemma då? En kvart senare då du bestämt dig för en av de olika procenthalterna mjölk, oftast den med mest mjölk i av någon anledning, så är det äntligen dags att njuta av den där koppen kaffe som du kämpat så hårt för. Kanske vi borde införa detta i Sverige, eller Skandinavien generellt, att folk ska få jobba lite för sitt kaffe liksom, ingen “kaffe med mjölk” här inte.

Sista lektionen

Yo igår hade jag min sista lektion och min sista redovisning! Det enda jag har kvar i skolan nu är en exam nästa tisdag, jag är glaaad! Idag har jag legat i min säng och kollat Netflix i princip hela dagen, imån ska jag ta tag i livet lite igen!

Nästan pepparkakor iaf

Igår hitta jag ginger bread dough i affären, yay baka pepparkakor tänkte jag. Jag och Kristin gjorde tappra försök av att kavla med vinflaska etc, men degen va alldeles för svettig och fastnade. Så genom att platta och korva till vackra figurer fick vi tillslut till två lite halvsorgliga plåtar! Väl klara så smakade de kanske 50-60% pepparkakor kanske, vilket är det närmsta pepparkakor jag kommit so far! 2 av 5 toasters, kanonkul.

Första advent, Kristins mästerverk!

Kristin skicka precis två filmer från coolaste gänget i Halifaxs julkonsert, de är båda mästerverk och värda att titta på. Själv älskade jag dem!! Är det första advent så är det!
http://host-d.oddcast.com/php/application_UI/doorId=1177/clientId=299/?mId=51327824.3

http://host-d.oddcast.com/php/application_UI/doorId=1177/clientId=299/?mId=51327585.3

Världens roligaste ord

Ja nog är norska det absolut roligaste och skönaste språket i denna värld. Det ena ordet underligare än det andra. Men här om dagen snubblade jag nog över det allra roligaste ordet någonsin. Vad sägs om “Askepott”? Människor, det är norska versionen av Askungen, och jag dog av skratt när jag fick bekräftat att det faktiskt var Askungen och inte något slags julskämt om henne. Norska ❤

Kallt som f*n

Okej det har helt plötsligt blivit svinkallt här i Halifax! Tom så kallt så norsken måste stoppa fötterna “i ugnen”! Måste definitivt köpa raggisar snarast möjligt!

sista mördarveckan

Hej gott folk! Sitter just nu i skolan, har skrivit ut massa papper till dagens inlämning och redovisning. Läser igenom vad jag ska säga om Netflix lite då och då, det får räcka. Det är min sista helvetesvecka i skolan, kommer avsluta två kurser, tror jag, sen kommer det “bara” vara en final exam, inlämning, presentation och case competition kvar, piece of a cake. Det börjar sakta men säkert gå mot sitt slut, vilket jag inte riktigt kan förstå alls, och jag längtar men samtidigt inte. Eller egentligen längtar jag ju såklart mest, mest till att skolan ska va slut, men sen får gärna sista veckan vara lite längre, så man hinner suga in att man faktiskt varit här på riktigt. Är rädd att jag kommer komma hem och tro att allt varit en dröm. Vad jag egentligen kommer sakna mest här är de människorna jag umgåts mest med, Anne, Allison, Michelle och Kristin. Det slog mig idag att jag i princip träffat, eller i alla fall pratat med Kristin typ varje dag sedan ca tre månader tillbaka. Hon representerar i princip hela min familj här, hela min norska familj, och att inte träffa henne varje dag sen kommer nog bli väldigt konstigt och sorgligt till en början, och gud som jag kommer sakna denna norska. Har konstaterat att alla svenskar skulle må bättre av en touch av norska lite då och då. Jag har tom börjat använda lite norska ord ibland, och med tanke på att enda touchen, förutom fantastisk skype med Sverige då, av svenska här har varit Kristin och hennes norska, inte mig emot. Well well, vi har iaf några bra veckor av julkalender, mysteriet på greveholm och lite annat kul att se fram emot som tur är!

Och som sagt saknar ju jag er där hemma såklart, min kära familj mest, och Sara där borta på nästan andra sidan av Kanada, Sara hemma, Kajsilus, Soffan och lägenheten, Roliga gänget, listan kan göras lång. Men framför allt världens bästa Emma! Längtar tills jag får krama ihjäl henne igen! Hon fyller förresten 25 år den 3e december så alla ni som ser detta bör gratta henne med pompa och ståt! Själv lovar jag att din bästa dag på året inte ska missas av mig för fem öre, vi firar när jag kommit hem!!

På söndag ska vi till ett shoppingcenter och köpa äpplen doppade i choklad, de ser asgoda ut så det ska bli kul. Sen ska vi kanske ut på ett ställe med, vi har inte varit ute på ca 3 veckor iaf, så det kan va kul att få sjunga av sig lite bohemian rhapsody!:D hah Snart kommer ett inlägg om kanadensare, deras kaffeval och lite regler som jag och Kristin gjort upp för dem. Men just nu ska jag återgå till plugget, puss&kram

En vanlig pluggvecka i november

Denna vecka har skolmässigt varit kort, vi hade ju långledigt ända till tisdag. Så på onsdagen hade jag en presentation i Managing the venturing process, som för övrigt gick himlans fint, och sen var det skola precis som vanligt igen. Alltså det är och kommer vara skola nu de 2-3 veckorna framöver, och sen gott folk, tro det eller ej, så kommer det vara över. Jag kommer då få se Halifax från en helt ny sida, en pluggfri sida, ska bli spännande, jag och Kristin har redan bestämt att vi ska dricka vin och kolla Netflix, typ 1000 julfilmer, då. Men, nu lever vi i nuet, vi pimpar veckorna så gott det går, har tjuvstartat lite med julen, har lyssnat på några jullåtar men inte för mycket, och har även testat “pepparkakor” som absolut inte smakade pepparkakor. Men fina vad de iaf!

Detta ljus utvecklade helt självmant ett könsorgan, det tyckte vi var askul kl 23 på kvällen efter 10h plugg såklart!

Här är jag i dagsläget, väldigt intressant

The one and only Norwegian som kommer göra så att jag i princip kommer prata halvnorska när jag kommer hem, kan inte klaga, jag älskar norska och kan helt ärligt inte förstå hur jag ska klara mig utan det! Här fikar/pluggar vi i Dartmouth, dit vi åkte med båt 🙂

Igår, den 16e november tyckte Halifax att det var dags att köra en julparad alabama, vi tyckte det va”fint”, men generellt sett alldeless för tidigt bara, de kunde väntat en månad

Sen åt vi nachos och pluggade hos Michelle, fantstiskt fin lördagskväll!

Idag gick vi en riktig långpromenad, skönt med tanke på all tid man spenderar inne och pluggar just nu, här är några sjuka hus man passerar från YMCA till parken, vi har kommit överens om att de är helt fruktansvärt amerikanska och plastiga, de ser helt fake ut liksom!

Sist men inte minst hade vi en tänd “brasa” såhär en söndagskväll när vi pluggade, gudars så mysigt! Kände även att jag behövde lite smartpiller i stil av valnötter, eftersom det enligt pappa ska vara bra för hjärnan, well guess we’ll se about that! Har exam tisdag och onsdag, sen följt av massa goa grupparbeten, folk, stay tuned i väntan på mer info om mitt just nu fantastiskt intressanta liv! Puss och kraaaaam!